Nödrop från en havererad äldreomsorg. Varning för fasansfull läsning.
De desperata nödropen från anhöriga och gamla är fasansfull läsning. Det är ett vårdhaveri som pågår.
Allt sedan det uppmärksammade vårdhaveriet på kommunens s k Trygghetsboende Kronogården på Kronoparken för fem år sedan har jag fördjupat mig i svensk äldrevård i allmänhet och i Karlstad kommuns sätt att sköta sin äldreomsorg i synnerhet. Jag har läst socialtjänstlagen, om ädelreformen, om IBIC (Individens behov i centrum) och lärt mig hur IBIC vilar på individuellt utformade så kallade genomförandeplaner. Jag har också, tyvärr, lärt mig att detta inte alls fungerar i vår kommun. Och att ingen av dem som har ansvaret för detta verkar vilja ta det.
På den resans gång har jag tagit del av många, många bedrövliga berättelser av hur vården brister i alla möjliga avseenden. Jag har läst revisionsrapporter från Helseplan och rapporter från IVO med svidande kritik mot kommunens äldreomsorg. Och jag har begärt ut och läst alla kommunens egna tillsynsrapporter från alla boenden det senaste decenniet. Det har varit ångestframkallande lösning. Bristerna som där beskrivs är så stora och omfattande att det närmast är obegripligt hur detta får förekomma och dessutom fortgå. För problemen återkommer i rapport efter rapport. Tillsynen hittar bristerna. Men ingen åtgärdar dem.
Men inget av det jag läst har ens varit i närheten av så fasansfullt som det jag läste i eftermiddags innan jag gick till kommunfullmäktigemötet. Efter den senaste tidens skriverier i media med anledning av att ett antal anhöriga larmat om missförhållanden på bl a vårdboendet Gruvan i Karlstad – också det sorglig läsning som tyvärr bekräftar det jag redan visste – begärde jag nämligen för en tid sedan ut alla synpunkter som kommit in till kommunen om de olika boendena åren 2023 och 2024. Och i eftermiddags fick jag dem. Det var det mest fasansfulla jag läst på mycket, mycket länge. Som en titt ner i helvetets djup.
De personliga upplevelser från vården som de boende och anhöriga ger är obehaglig läsning.
Det är sammanlagt ett hundratal synpunkter. En del skrivna med skakig handstil av de boende själva. Andra av desperata anhöriga som larmar och ropar efter hjälp. Jag mådde fysiskt illa när jag läste dem. Jag kunde känna deras sorg, vanmakt och desperation. Och den bild de gav av hur vården fungerar var så vidrig att jag fick läsa det i små bitar. Det är fruktansvärd läsning. Åndå ber och råder jag er alla att läsa dem. För detta vårdhaveri måste stoppas omedelbart. Det är fullkomligt oacceptabelt och ovärdigt.
Under dagens fullmäktigemöte, där jag bl a hade en interpellationsdebatt med vård- och omsorgsnämndens ordförande Stefan Jonsson (s) om missförhållandena på vårdboendet Gruvan, bar jag med mig känslan av vanmakt, sorg och vrede. Och diskussionen i fullmäktige gjorde mig sannerligen inte bättre till mods. Trots det jag berättade om vad jag läst tycktes ingen märkbart upprörd. De var mest upprörda på mig. Och på att jag hade mage att kritisera Stefan Jonsson och kommunens sätt att sköta äldrevården. Det var, tyckte kommunalrådet Frida Nilsson (c), ovärdigt. Om ovärdigheten i de vårdupplevelser jag berättat för dem om hade hon inga åsikter.
Också presidiet med ordförande Monica Gundahl (s), förre ordföranden för SKR Anders Knape (m) och nyblivne riksdagsmannen Blåvitt Elofsson (s) hade svårt att dölja sitt hat mot mig för att jag understår mig att kritisera kommunen och nämndernas ordföranden i mina interpellationer. Det får man enligt dem tydligen inte göra. Man kan undra i vilken ordningsregel det står. Den får de gärna leta fram.
Ingen i fullmäktige tycks bli berörd av dessa larmrapporter eller nödrop. Åtminstone ser jag inget av sådana sinnesrörelser. De sitter tysta i sina bänkar och tycks mest hata mig. Detta tycks förena dem. Ja nästan förblinda dem, skulle jag vilja hävda. Från dessa ledamöter tycks i alla fall i mina ögon ingen hjälp finnas att få för dem som är drabbade av det vårdhaveri som i skrivande stund pågår framför våra ögon.
Ska något hända måste det nog till ett riktigt äldrevårdsuppror. Och frågan är om det inte är just ett sånt som håller på och växa till sig här i Karlstad. Fler och fler anhöriga verkas ansluta sig. Både såna som har tidígare upplevelser och sådana som har det i detta nu. Jag ser också hur en hel del anställda eller tidigare anställda i vården ansluter och höjer sina röster. Det glädjer mig. Deras röster är särskilt värdefulla. Och så har vi PRO och Demensföreningen. Och jag misstänker att även fackförbundet Kommunal har en del insikt kring dessa problem.
Varje dag detta haveri får fortgå är en fortsatt dag av missförhållanden och av lidande. Av vård som inte ens är i närheten av att leva upp till socialtjänstlagens vackra löften. Så ju förr att sådant uppror blir av desto bättre. Varför inte ett demonstrationståg genom stan med tal på stora torget. Jag är gärna med och organiserar. Och jag går gärna med i ett sånt tåg. Är ni fler som känner som jag så hör av er. Så gör vi verklighet av det. Och sätter stopp för denna ovärdiga vanvård av våra gamla.
Avslutningsvis vill jag vara tydlig med att när vården brister så stort och så omfattande som den gör i Karlstad så är det på grund av bristfällig ledning och styrning. Det är de som leder och styr som bär ansvaret för haveriet. Inte personalen på golvet.
Här är filerna med synpunkterna: