Yttrande i mål 254-20, Peter Sörensen m.fl. ./. Karlstads kommun. Senaste nytt från överklagandet kring Mumin.

Juridikens kvarnar mal vidare i muminärendet. Här vårt senaste svar i målet.

Efter att ha tagit del av förvaltningsrättens aktbilaga 17 med yttrande från Karlstads kommun (nedan Kommunen) får jag i eget namn och som ombud för Kenneth Jansson, Göran Johansson, Eva-Britt Johansson, Maj Hellberg och Torsten Jarnstam (nedan Sökandena) härmed ange följande.

Sökandena vidhåller vad som anförts och åberopats i tidigare inlagor. När det gäller det senare beslut om godkännande av Teknik- och fastighetsnämnden som Kommunen hänvisar till torde detta ses som ett rent verkställande beslut som inte kan överklagas i särskild ordning. Prövning i aktuellt avseende ska därför ske inom ramen för kommunfullmäktiges nu överklagade beslut.

Det kan konstateras att Kommunens yttrande överhuvudtaget inte berör den kommunala kompetensenligheten av upplåtelsen till Muumimaailma OY och de investeringar som är förenade med detta beslut (jfr. RÅ 1970 ref. 13, Dennisland).

När det sedan gäller förekomsten av stöd är den beslutade fastighetsupplåtelsen och Kommunens kostnader för att möjliggöra denna såpass förenade med varandra att de ska bedömas som en helhet. Kommunens intäkter i form av framtida tomrättsavgälder ska vägas mot Kommunens investeringskostnader.

Sambandet kan närmare exemplifieras på följande sätt. En hypotetisk fastighet betingar ett objektivt upplåtelsevärde (marknadshyra) på 100. För att tillgodose de särskilda behov som är förenade med att fastigheten upplåts till en viss hyresgäst måste särskilda anpassningsåtgärder genomföras till en total kostnad av 90. Nettobehållningen av upplåtelsen blir i så fall endast 10, vilket ska jämföras med marknadshyran 100. Kostnaden på 90 som fordras för att särskilt anpassa förhållandena för den aktuella upplåtelsen ska därmed ses som ett stöd till hyregästen. Extra tydligt visar sig detta samband om investeringskostnaderna istället skulle uppgå till 110, och därmed överstiga inflytande avgälder.

Oaktat vilket skulle varje rationell marknadsekonomisk aktör knappast inlåta sig i ett sådant avtal utan välja en annan upplåtelse med bättre nettoavkastning eller helt avstå från affären för att istället använda fastigheten för eget behov.

När det gäller bevisbördans placering har i det åberopade referatsfallet RÅ 2010 ref. 119 Högsta förvaltningsdomstolen (dåvarande Regeringsrätten), tvärtom emot vad Kommunen söker göra gällande i målet, tydligt uttalat att bevisbördan vid laglighetsprövning i vissa situationer kan övergå till kommunen. Kommunen får nämligen anses ha ett visst ansvar för utredningen i processen och måste, beroende på typen av beslut och mot detta framställda anmärkningar, därför kunna redovisa underlaget för beslutet.

De anmärkningar som Sökandena framför i målet hänför sig bland annat till de unionsrättliga bestämmelserna om statligt stöd och att det överklagade beslutet strider mot genomförandeförbudet i artikel 108.3 Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) jämte den nationella anmälningsplikt som följer av lagen (2013:388) om tillämpning av Europeiska unionens statsstödsregler.

Mot detta har Kommunen invänt att beslutet inte innefattar något stöd utan vilar på en marknadsmässig bedömning. Därmed aktiveras den särskilda bevisbörderegel i artikel 79 Europeiska kommissionens tillkännagivande (2016/C 262/01) som innebär att det är den myndighet som påstår sig ha agerat som en marknadsekonomisk aktör som även ska lägga fram bevis som visar att åtgärden grundar sig på sådana ekonomiska bedömningar som kan jämföras med vad en rationell marknadsekonomisk aktör under liknande förhållanden skulle ha utfört. Det ankommer därmed på Kommunen att utifrån Sökandenas ovan framställda anmärkningar lägga fram bevis om marknadsmässigheten av det överklagade beslutet.

Som tidigare påpekats ska statsstödsprövningen inte göras utifrån sådana sociala, regionalpolitiska eller sektoriella överväganden som hänför sig till Kommunens roll som offentlig myndighet. De eventuella turistekonomiska och sysselsättningsskapande effekter som Kommunen hänvisat till i sitt tidigare yttrande saknar därmed relevans i målet.

Sammanfattningsvis ska Kommunen upplåta mark till Muumimaailma OY mot en tomrättsavgäld som anges motsvara marknadsvärdet (avkastning av markvärdet). Upplåtelsen är dock förenad med särskilda kostnader för Kommunen som ska finansieras av inflytande tomträttsavgäld. Kommunens nettobehållning av upplåtelsen blir därmed väsentligt lägre än själva marknadsvärdet (avkastningsvärdet) av markupplåtelsen. Det är genom detta underskott som Sökandena menar att det uppkommer ett selektivt stöd till Muumimaailma OY.

Enligt vad Högsta förvaltningsdomstolen uttalat i det åberopade referatsfallet RÅ 2010 ref. 119 har den kommunala parten i ett laglighetsprövningsmål ett visst ansvar för utredningen i processen, beroende på typen av beslut och mot detta framställda anmärkningar.

Eftersom Sökandena i målet framfört bland annat unionsrättsligt grundade anmärkningar om otillåtet statligt stöd ankommer det enligt den särskilda bevisbörderegel som är förenad med en sådan prövning på Kommunen att lägga fram bevis som visar att åtgärden grundar sig på en ekonomisk bedömning som kan jämföras med vad en rationell marknadsekonomisk aktör under liknande förhållanden skulle ha utfört. Någon sådan bevisning har Kommunen dock överhuvudtaget inte företett.

Eftersom det inte föreligger några synnerliga skäl för Kommunen att lämna stöd till Muumimaailma OY strider kommunfullmäktiges överklagade beslut mot förbudet 2 kap. 8 § andra stycket kommunallagen (2017:725) och ska därmed upphävas med stöd av 13 kap. 8 § första stycket 4 samma lag.

Kommunens aktuella stöd skulle även ha anmälts till regeringen jml. 12 § lagen om tillämpning av Europeiska unionens statsstödsregler, för vidare notifiering och godkännande av Européiska kommissionen jml. artikel 108.3 FEUF. Så har emellertid inte skett. Det överklagade beslutet har därmed inte heller kommit till på ett lagligt sätt och strider även annars mot lag eller annan författning. Beslutet ska därför upphävas med stöd av 13 kap. 8 § första stycket 1 och 4 kommunallagen på sätt som yrkas i målet.

Karlstad den 8 maj 2020

Peter Sörensen

PS. Kommunens senaste yttrande hittar du här. DS