Högmod före fall? Har Karlstads kommun inget lärt av fallet Kalmar?

Gravyr av Don Quixote and Sancho Panza baserat på en scen ur Miguel de Cervantes bok “Don Quixote”.

I en nyhetssändning på SR Värmland har kommuninvånarna idag kunnat ta del av hur kommunledningen i Karlstads kommun vägrar att lämna ut begärda offentliga handlingar. Och att de nu därför hotas av en JO-anmälan. Och för inte lång tid sedan kunde vi media läsa om hur ett antal ledande direktörer, understödda av kommunstyrelsen ordförande Per Samuel Nisser, anklagade Karlstadpartiets talesperson Peter Sörensen för att vara ett arbetsmiljöproblem.

För att förstå vad som egentligen pågår rekommenderas läsning av promemorian ”Frekventa och omfattande ärenden om utlämnande av allmän handling” från Justitiedepartementet 2017. Den handlar om ett ärende som har sitt ursprung i Kalmar kommun.

Kalmar kommun fattade under år 2013 ett principbeslut om att inte handlägga framställningar om utlämnande av allmän handling från en viss person. Bakgrunden till beslutet var att det under ett par års tid hade kommit in ett mycket stort antal framställningar om utlämnande av allmän handling, skrivelser och förfrågningar från personen i fråga till kommunen. Kommunen ansåg att situationen var ohållbar eftersom hanteringen av framställningarna om handlingsutlämnande tog mycket tid i anspråk, påverkade kommunens möjlighet att arbeta effektivt och rättssäkert och upplevdes som ett arbetsmiljöproblem.

“Mönstret från hur Karlstads kommun agerat mot Karlstadpartiets förfrågningar är nästan som en blåkopia på hur Kalmars kommun agerade 2013. Både vad gäller försöket att begränsa insynen, att strypa kommunikationsvägarna, att styra alla frågor till en chefstjänsteman och att offentligt hänga ut partiets talesperson som ett arbetsmiljöproblem.”

Kommunen styrde, läser vi i samma dokument, om e-post från den enskilde till chefen för kommunens kontaktcenter, för besvarande och handläggning. Och fattade några månader senare ett principbeslut om att kommande framställningar om handlingsutlämnande från den enskilde inte skulle tillmötesgås eller prövas.

Mönstret från hur Karlstads kommun agerat mot Karlstadpartiets förfrågningar är nästan som en blåkopia på hur Kalmar kommun agerade 2013. Både vad gäller försöket att begränsa insynen, att strypa kommunikationsvägarna, att styra alla frågor till en chefstjänsteman (i Karlstadfallet den nyanställde biträdande kommundirektören Mikael Jareke) och att offentligt hänga ut partiets talesperson som ett arbetsmiljöproblem.

Med största sannolikhet laddar kommunledningskontorets direktörer i skrivande stund sina bössor för att komma med ytterligare spydiga och trotsiga genmälen. Och signaler har nyligen nått oss om att man dessutom smider planer på ytterligare försök att smutskasta Karlstadpartiet och deras talespersoner. Den på kommunen rådande maktkulturen tycks få de ansvariga direktörerna att helt förlora sitt eget personliga omdöme. För att istället styras av en sådan märklig maktfullkomlighet att de inte längre anser sig behöva förhålla sig till den rådande verkligheten.

“JO fann att kommunstyrelsens beslut, som innebar att tryckfrihetsförordningens och offentlighets- och sekretesslagens (2009:400) förfaranderegler åsidosatts, var uppenbart rättsstridigt och innebar att kommunen satt sig över en tydlig reglering i lag och grundlag. Beslutet stod därmed också i strid med regeringsformens krav på att en myndighet ska iaktta saklighet och opartiskhet och beakta allas likhet inför lagen.”

Hur gick det då egentligen i fallet Kalmar kommun? Finns det något att lära av det?

Riksdagens ombudsmän (JO) riktade i ett beslut den 10 juli 2014 (JO 2015/16 s. 653) kritik mot beslutet och mot kommunens efterföljande handläggning som innebar att den enskildes framställningar om att få del av allmänna handlingar inte prövades. JO fann att kommunstyrelsens beslut, som innebar att tryckfrihetsförordningens och offentlighets- och sekretesslagens (2009:400) förfaranderegler åsidosatts, var uppenbart rättsstridigt och innebar att kommunen satt sig över en tydlig reglering i lag och grundlag. Beslutet stod därmed också i strid med regeringsformens krav på att en myndighet ska iaktta saklighet och opartiskhet och beakta allas likhet inför lagen.

Utgången av den strid som kommundirektörerna av någon outgrundlig anledning ägnar sig åt tycks därmed solklar.

Tycker Karlstads kommunledning, kommunstyrelsen och kommunfullmäktiges ledamöter verkligen att kommunledningskontorets direktörer, de högst betalda vi har i kommunen, ska lägga mer tid och skattepengar på att ta en strid som de på förhand är dömda att förlora?

Varför? Måste man i så fall fråga sig.

PS. För den som är intresserad av att fundera kring hur situationen kunnat uppstå rekommenderas debattartikeln ”Medborgarna utanför när kommunerna krishanterar” skriven av Olle Wästberg, tidigare statssekreterare i finansdepartementet och statlig ­demokratiutredare. DS