Vilken stad vill vi överlämna till morgondagens och framtidens Karlstadbor?

Planerna på att förvandla delar av Skutbergets Friluftsområde till en kommersiell, inhägnad Muminpark damp, när de släpptes, närmast ner som en bomb i Karlstadbornas medvetanden. För många, ja faktiskt för en majoritet av kommuninvånarna skulle det senare i en opinionsundersökning visa sig, gick en sådan tanke stick i stäv med deras egna önskemål och tankar. Idén om en Muminpark framstod för de flesta, mig själv inkluderad, närmast som ett aprilskämt eller en mardröm.

Under tiden som gått sedan dess har Karlstadborna med en aldrig tidigare skådad tydlighet försökt göra klart för de styrande politikerna vad de tycker. Först via en Facebookgrupp – Värna Skutbergets Friluftsområde – som snabbt fick över 10.000 medlemmar, sedan via en förening – Skutbergets Wenner – som på rekordtid blev en av stadens största. Parallellt med detta skrev medborgarna så många insändare att den största tidningens debattredaktör ondgjorde sig över detta faktum i sin egen tidning. Till slut, när inget tycktes kunna få politikerna att lyssna, bildade kommunmedborgarna till och med ett nytt politiskt parti – Karlstadpartiet Livskvalitet – för att driva frågan. Ett parti som enligt en opinionsundersökning spås kunna få uppemot 15% av rösterna i det stundande kommunalvalet.

Detta faktum har i sin tur gjort att projektet rönt nationellt intresse med inslag i ledande svenska nyhetsprogram på tv och radio. Men. Ingenting tycks bita på de ansvariga politikernas bergfasta tro på förträffligheten i detta projekt. Eller misstro av kommuninvånarnas egna förmåga att bedöma saken, om man så vill.

Där står vi nu. I en stad som växer och närmar sig 100.000 invånare. I en värld som i snabb takt internationaliseras och globaliseras. Där politiska stridigheter och krig får miljontals människor att fly sina hemländer i jakten på en bättre framtid för sina familjer. Där miljöhotens svarta moln hopar sig på himlen och mycket tyder på att en global miljökris står för dörren. Med konsekvenser som vi nog aldrig ens kan drömma om. Och där människor i vårt samhälle, också långt ner i ungdomsåren, i allt högre grad drabbas av psykisk ohälsa och utbrändhet.

Politikens roll är ta höjd för framtiden. Att lyssna in. Stämma av. Ta ansvar. Och gestalta människornas drömmar om framtiden. Att se till att vi inte genom våra beslut berövar framtidens människor möjligheten att kunna förverkliga sina drömmar. Det är ett ansvar som förpliktigar.

Beslutet om att anlägga ett friluftsområde fattades redan i mitten på 1950-talet. Redan då förstod den tidens beslutsfattare att vi i framtiden skulle ha ett behov att rekreationsområden av god kvalitet. Att det skulle vara viktigt för vårt välmående. Valet stod mellan en plats i öster, Heden, och en plats i väster, Skutberget. Och valet föll på Skutberget. Hur det gick för det andra alternativet det vet vi idag. Det blev en soptipp och en sopförbränningsanläggning. Så valet gjordes alltså för ca 70 år sedan. Heder över dem som gjorde det. Det var framsynt samhällsplanering.

Att valet föll på Skutberget fick sannolikt god hjälp av Karlstadsonen Anders Forssell. En eldsjäl och visionär med idéer som var långt före sin tid. Ända sedan 1930-talet hade han, på eget bevåg och utan stöd från kommunens höga herrar, påbörjat uppbyggnaden av en friluftspark ute på Skutberget. De första femton åren med hjälp av sina egna händer, sina bröder, goda vänner, skolungdomar, rekryter och medlemmar i olika föreningar. De tog ner träd, röjde ris, bar stenar och anlade sandstränder. Arbetet går att följa dag för dag, år för år, i noggrannt nedtecknade dagboksanteckningar i anteckningsböcker som Anders Forssell lämnade efter sig. Tids nog hängde kommunen på och anlade en förstklassig friluftsanläggning som man på 1980-talet var mäkta stolt över. Anläggningen ansågs då var en av Sveriges förnämligaste friluftsanläggningar. Och andra kommuner reste hit för att se och lära.

Det vi idag kallar Skutberget, dvs den plats detta samråd och planprogram handlar om, är frukten av decenniers enträget arbete nedlagt av oräkneliga ideella krafter. Men också en följd av stora kommunala investeringar. Kanske är det därför som vi idag känner så starkt för vårt Skutberg. Det är liksom “vårt” berg. Nästan som en sorts helig mark.

Hur har då denna besynnerliga idé ens kunnat få fotfäste i våra i normala fall ganska balanserade kommunpolitikers medvetanden? Hur kunde de så grovt gå vilse i tron på vad kommuninvånarnas vilja var? Hur kunde de nå politisk enighet i en så uppenbart infekterad fråga? Och varför tycks de nu nära nog vilja gå i döden, åtminstone i politisk mening, för att få genomföra en idé som så uppenbart står i strid med kommuninvånarnas vilja? Till råga på allt under ett valår.

Vi är många som lagt pannan i djupa veck för att försöka förstå hur detta har gått till eller vilka de egentliga drivkrafterna är. Många kloka människor har ägnat tid åt att försöka förstå vad det egentligen handlar om. Är det verkligen en Muminpark detta handlar om? Eller handlar det om någonting helt annat? Ligger det andra drivkrafter, aktörer eller överenskommelser dolda i kulisserna? Är Muminparken egentligen bara en sorts modern variant av en trojansk häst varur den egentliga attacken sedan framspringer när planen väl är klubbad?

Tittar man på vad som hänt med kommunens avtal med First Camp, så finns det all anledning att vara misstänksam och dra öronen åt sig. Idag vet vi som följt deras agerande på nära håll att First Camps egentliga drivkraft var att privatisera området genom en storskalig exploatering med strandnära bostadsrättsstugor. När bolagets illegala trädfällning uppdagades 2012 kastades emellertid i sista stund medialt ljus på dessa planer, och de kom att skrinläggas. Åtminstone var det det vi trodde.

Låt oss för ett ögonblick leka med tanken att kommunens planer går igenom. Och titta in i framtiden. Vad är det då som möter oss ute på Skutberget om 10 år? Eller för all del om 70 år – dvs samma tid som förflutit sedan man fattade beslutet om att satsa kommunala resurser på anläggandet av ett kommunalt friluftsområde vid Vänerns strand.

Hur många bor i Karlstad då? 100.000? 150.000? Hur ser Karlstad ut? Hur ser livet ut? Hur ser världen ut? Vart åker framtidens människor om de vill umgås, koppla av, motionera, ladda batterierna, återhämta sig efter en skilsmässa eller förlust av en kär vän och från en solvarm och av inlandsisen slipad klippa kika ut över Vänerns glittrande och mäktiga vattenspegel, över vårt eget innanhav?

Om det handlar de planer som nu ligger ute för samråd. Vilket Karlstad vill vi lämna över till våra barn och till framtidens Karlstadbor? Om vi släpper igenom dessa planer befarar åtminstone jag att det vi idag kallar Skutberget inom kort är förlorat. Därför säger jag nej till dessa planer. Och hoppas att kommunens ansvariga politiker tar sitt förnuft till fånga och istället väljer den rakt motsatta vägen. Och satsar på att utöka området istället för att beskära det. På att skydda natur- och kulturmiljövärden så att Skutberget kan bli en älskad plats för motion, rekreation och kontemplation också för framtidens Karlstadbor. Den dag kommunen vuxit långt bortom den idag så hett eftertraktade 100.000-vallen. Och då alla vi som idag lever gått åter in i det eviga kretsloppet.

Peter Sörensen
Politisk talesperson och Karlstadbo sedan 1966

PS. Detta inlägg ger uttryck för min personliga syn på saken och har skickats som synpunkt i det nu pågående samrådet kring Skutberget. Hoppas att ni alla tagit tillfället i akt att också säga vad ni tycker om saken. Den chansen står öppen fram till midnatt idag den 30 juni. Du lämnar dina synpunkter här. DS