Öppet brev till Kristoffer Appelquist med anledning av inslag om Karlstadpartiet i SVTs Svenska Nyheter

Det sätt som du framställde vårt parti gjorde mig mycket ledsen och besviken, skriver Peter Sörensen.

Hej Kristoffer,

jag heter Peter Sörensen och är politisk talesperson för Karlstadpartiet Livskvalitet. Och jag har så varit sedan partiet startades 2018. Det har varit ett spännande, turbulent och lärorikt uppdrag. Och har givit mig en helt ny insikt i hur den svenska lokaldemokratin är uppbyggd och hur den fungerar. Och också i stora stycken, tyvärr, hur den inte fungerar.

Jag skriver dig dessa rader efter att ha sett inslaget om oss och andra lokala partier i ditt program Svenska Nyheter. Och jag ska vara ärlig och uppriktig med dig och säga att det sätt som du framställde vårt parti gjorde mig mycket ledsen och besviken.

Jag tänker inte gå in i några långa haranger om det. Dels skulle det jag vill säga ta allt för lång tid att skriva. Dels vet jag inte om du alls är intresserad. Så jag fattar mig kort.

Hela den svenska demokratiska modellen vilar på att det finns människor som är villiga att investera massor av sin fritid på att bilda föreningar för att bedriva politisk verksamhet inom. Politisk verksamhet som springer ur en längtan efter ett annat och bättre samhälle. Och som syftar till att försöka bidra till det. I mina ögon är det något vackert. Något vi borde värna och vara stolta över. Respekt till alla som vill engagera sig i demokratin.

Det politiska landskapet är ständigt i förändring. Även om det för det mesta går mycket långsamt. På det tidiga 1900-talet fanns det mängder av lokala partier ute i kommunerna. Men via kommunreformerna och framväxten av stora rikspartier kom de senare att successivt slå ut lokalpartierna. Och under flera decennier fanns bara sex partier att rösta på i riksdags-, landstings- och kommunalvalen – V, S, M, C, FP och KD.

Så i början av 1980-talet föddes Miljöpartiet. Ett enfrågeparti för att använda din retorik. Och i slutet av 1980-talet Sverigedemokraterna. Också de ett enfrågeparti med samma retorik. Och med den retoriken var ju egentligen även Socialdemokraterna ett enfrågeparti när de bildades 1889 med fokus på frågan om allmän och lika rösträtt.

Och det kom att dröja ända till 1897 innan man fick ihop sitt första partiprogram. För ofta är det ju så att man samlas kring en fråga i början. Och sedan diskuterar man sig fram till ett gemensamt program för den samhällsförändring man vill se. Man formar det tillsammans på resans gång. För även om det ofta är en sakfråga man samlas kring är det ofta en större samhällsförändring man vill se. Och partiprogram tar tid att skriva. Det vet alla som någon gång försökt sig på det.

Vi borde hylla politiskt engagemang, inte racka ner på det, skriver Peter Sörensen och Karlstadpartiet.

Så för cirka tio år sedan började nya lokala partier växa fram ute i kommunerna. Inte sällan med en stor lokal stridsfråga som tändande gnista. Och utvecklingen har gått snabbt. Idag finns över 300 lokala partier i Sverige. Och de är med och styr i över 50 kommuner. Det är i mina ögon ett glädjande demokratiskt livstecken. Men det är en tuff resa. Att starta och etablera ett nytt parti är inget man gör på en kafferast. Rikspartiernas lokalorganisationer ser inte med blida ögon på de nya aktörernas intåg. Och inte heller media vill riktigt kännas vid dem. Förändring tar tid.

Precis så har resan sett ut också för oss. Det har varit och är en oerhört spännande och lärorik resa. En del av den negativa lärdomen handlar om hur mycket hat, nedlåtande kommentarer och försök till förminskanden man får utstå på resan. Det har överraskat mig. Och många gånger fått mig att tvivla på att fortsätta mitt engagemang.

Du hade säkert dina skäl att ge dig på lokala partier i allmänhet och på oss. Ibland blir jag inte klok på vad satir innebär och var gränsen för anständighet går. Men i går kväll tycker jag personligen att du passerade den. Sliten efter en tuff valkampanj här hemma i Karlstad gjorde ditt inslag mig mycket ledsen. Och faktiskt uppgiven. Och ditt angrepp med nazistreferenser på Jens Fischer och hans mycket hårt och ambitiöst arbetande Oberoende realister upplevde jag som direkt osmakligt och fult.

Kanske börjar jag bli gammal. Kanske är jag för färgad av allt det massiva motstånd vi mött under våra fyra år i fullmäktige. Kanske är jag bara trött. Kanske missförstod jag alltsammans. Och egentligen var det jätteroligt. Och hade någon form av poäng. Det kan vara så.

För många, många år sedan såg jag dig på en standup på Glada Ankan i Karlstad. Jag tror det var på 1980-talet. I ett annat liv känns det nästan som. Du var fantastisk. Fullkomligt bindgalen. Och jag minns att jag och det kompisgäng jag satt med skrattade så magmusklerna krampade och tårarna rann.

I går kväll blev jag dock bara ledsen. Och jag kände att jag därför ville skriva dig dessa rader.

Vårt politiska arbete fortsätter. Det finns så oerhört mycket som behöver förbättras i vår lilla kommun. Och min förhoppning är att vi den kommande mandatperioden kan bidra med åtminstone något på den fronten.

Bifogar hittar du lite dokument från 2018 och framåt som beskriver vilka vi är och vad vi vill försöka åstadkomma för förbättringar. Läs dem gärna om du finner dem intressanta. Det kan ju kanske vara intressant, tänker jag, att lära känna litet om innehållet i det du kallade ett ”nollfrågeparti”. Den ganska nedlåtande beskrivningen känner vi ju inte riktigt igen oss i. Även om vi vid det här laget, tyvärr, är mer än vana vid att bli kallade ett enfrågeparti. Har du lust så gör din egen bedömning om den saken.

Stort lycka till med din fortsatta karriär i humorvärlden och i livet i största allmänhet.

Hälsningar från Karlstad och Värmland,

Peter Sörensen
Politisk talesperson och förtroendevald
ledamot av kommunfullmäktige