Bästa Peter, det gör ont att ens skriva dessa meningar: Läs Marias skakande berättelse från Oskarslund.

–Fortsätt skriva till mig om era upplevelser uppmanar Peter Sörensen (KPL).

Sedan vi i Karlstadpartiet för dryga två veckor sedan började gräva i och skriva om vårdskandalen på Oskarslund har vi fått massor med mail och telefonsamtal från upprörda och ledsna anställda, före detta anställda och från anhöriga. Berättelserna bekräftar det vi redan sett i kommunens egna rapporter. Alltså bilden av ett boende där omsorg, ledarskap och patientsäkerhet sedan länge kollapsat. Och där desperata rop på hjälp ekar ohörda. Brevet från Maria, som jag fick här om dagen, är fasansfull läsning. För att fler ska få upp ögonen för hur verkligheten på Oskarslunds Vårdboende sett ut väljer vi, efter att ha fått tillåtelse från Maria, att publicera hennes brev här.

Bästa Peter,

Som före detta anställd på Oskarslund kan jag säga att dagens artikel i NWT inte förvånade mig. Det här är bara en liten notis över vad som verkligen pågår under ytan. Du har skrapat på ett sår och hittat bakterier, men detta är ett liggsår med ett djup ända in till benet.

Jag valde att avsluta min anställning efter flertalet IVO-anmälningar, möten med chefer och interna “granskningar”. Jag flaggade gång på gång. Jag bad chefer om förändring för de människor som förtjänar mest värdighet i samhället. Men till slut tog skammen över. Jag skämdes varje gång jag gick ifrån arbetet trots att jag gjorde allt jag många gånger inte ens förväntades göra men valde att göra för brukarnas skull. Att sitta vid någons sida vid livets slut för att det inte sågs nödvändigt med VAK är en sådan sak.

Jag älskade mitt arbete. Jag älskade de äldre. Jag var den som alltid räckte upp handen när det fanns möjlighet till utbildning eller fortbildning. Jag ville lära mig mer. Jag ville bli bättre. Jag ville förstå demenssjukdomar bättre, bemötande bättre, vården bättre. Jag tog varje chans jag fick eftersom jag genuint brydde mig om människorna vi var satta att ta hand om.

Men till slut stod jag inte längre ut med det jag såg.

Oskarslund, och enligt min erfarenhet även kommunens sätt att vårda äldre i stort, präglas av problem som går långt bortom enskilda medarbetare. Det handlar om en skev människosyn, bristande kunskap, bristande empati och ett system som i många fall mer liknar förvaring än vård.

”Det handlar om en skev människosyn, bristande kunskap, bristande empati och ett system som i många fall mer liknar förvaring än vård.”

Jag har bevittnat personal örfila brukare.

Skrika dem i ansiktet

Kasta saker på dem

Jag har sett människor nekas mat.

Jag har hört personal använda elaka och nedvärderande ord om de boende och förlöjliga dem bakom deras ryggar.

Jag har sett människor tvångsduschas.

Flertalet blivit nekade vård gång på gång trots kraftig blödning och hjärnskakning, misstänkta strokes, misstänkta hjärtinfarkter..

Det är bättre de får dö på boende..där de är trygga. Har man bedömt då. Om de lider..? Förmodligen!

Det gör ont att ens skriva dessa meningar.

Jag har skrikit mig trött på sköterskor över telefonen som vägrar komma ut för att titta på en boende. Jag har personligen hämtat upp sköterskor dagtid som suttit på kafferast medan en brukare har svårt att andas för ”vi kommer när vi har tid” är en standardfras.

Men problemet ligger inte bara hos personalen på golvet. Det finns också en ledning som drar in personal trots stora behov, som pressar kunniga medarbetare tills de går in i väggen, som skapar en kultur där människor blir rädda för att säga ifrån och där “det löser sig” blivit en arbetsmetod.

Jag har sett personal mata en avliden person i matsalen. Förklaringen efteråt var att man trodde att personen sov. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva förklara att man inte ska mata någon som sover.

”Jag har gått in till en brukare som kvävts av sina egna uppkastningar under natten efter att ha fått mat trots att personen endast skulle ha timbalkost.”

Jag har gått in till en brukare som kvävts av sina egna uppkastningar under natten efter att ha fått mat trots att personen endast skulle ha timbalkost. Personen hade enligt dokumentationen fått tillsyn flera gånger under natten. När jag kom in i rummet hade personen varit död länge.

Jag har upptäckt blåmärken på brukare och larmat.

Jag har hört personal neka boende toalettbesök och larmat.

Jag har utfört HLR på en brukare tills revbenen knäcktes för att man inte gett rätt medicin i tid.

Jag har sett saker som fortfarande följer med mig flera år senare.

Och ändå förändrades ingenting.

Bakom detta finns också ett system där läkare och sjuksköterskor ibland delar ut lugnande läkemedel som om det vore den enklaste lösningen. Mediciner sätts in, höjs, sänks och tas bort. Nya mediciner tillkommer. Gamla försvinner. Biverkningar och utsättningssymtom ignoreras. Om vissa händelser hade samband med detta vet jag inte. Men jag vet att jag många gånger ställde frågor som aldrig fick några ordentliga svar.

Medicin försvinner, signering uteblir, rehab uteblir. När en suicidal brukare hade försökt utföra ett avslut av livet bevittnade jag personal skratta åt henne och fråga om denna skulle hjälpa till.

”När en suicidal brukare hade försökt utföra ett avslut av livet bevittnade jag personal skratta åt henne och fråga om denna skulle hjälpa till.”

Jag har inte varit tyst en enda gång. Vet du vad det resulterade i? Utfrysning. Först av chef, sedan delar av gruppen.

Sedan har vi Sikskär. Avdelningen där vi förväntades vara vårdare, psykologer, psykoterapeuter och konflikthanterare samtidigt, utan den utbildning eller det stöd som egentligen krävs. Där väktare ibland sattes in för att skydda personalen.

Men vem skyddade de sjuka?

Det här är ingen hemlighet. Många vet. Personal vet. Chefer vet. När brev från IVO kom blev det förhörsliknande diskussioner på APT-möten. Ingen gick säker. Ingen vågade riktigt prata öppet.

Till slut valde jag att lämna.

Inte för att jag inte ville arbeta med äldre människor.

Utan för att jag inte längre kunde stå bakom det jag såg.

Jag har aldrig ångrat att jag lämnade, och jag skulle aldrig sätta min fot i Karlstads kommuns äldreomsorg som anställd igen.

Och ja, man flyttar på personal.

Man flyttar på chefer.

Man flyttar på problemen.

Men problemen följer med.

Det här är bara en liten del av det jag har sett under mina år inom verksamheten. Det behövs en förändring på alla plan.

Vänliga hälsningar

Maria

Maria heter i verkligheten något annat. Fortsätt skriva till mig på adressen peter@karlstadpartiet.se. Och skriv till tidningarna. Tar de inte in era insändare så skriv igen. Eller ring dem och fråga varför de inte tar in dem. Era berättelser kan göra hela skillnaden. När sanningen kommer fram från flera håll blir den till slut för svår för kommunledningen att avfärda som rykten och överdrifter. För som ni alla sett är det den verklighetsbild kommunen nu försöker förmedla. Till slut kommer sanningen komma fram.