Vips. Där rök motsvarade 50-60 årliga lärarlöner i 35 år framöver i fördyringen av Resecentrum.

Karlstadpartiets Peter Sörensen skriver om skenande kostnader för resecentrum och om kommunal budgetdisciplin

Byggandet av resecentrum i Karlstad kommer att bli 515 miljoner kronor dyrare än man budgeterat, och landa på en totalkostnad på nästan 1,1 miljard. Detta läste vi här om dagen i NWT. En halv miljard i felbudgetering?? Hur i all världen kan det ens hända? Hur står det egentligen till med kommunens budgetdisciplin? Och vad får det för ekonomiska konsekvenser?

Att infrastrukturprojekt sticker iväg kostnadsmässigt och att budgeterade kostnader överskrids verkar i den kommunala världen vara mer regel än undantag. Och visst. Att bygga ett resecentrum är tveklöst en komplex utmaning. Det har jag full respekt för. Men att budgetera fel med över 500 miljoner i en budget på samma belopp är ju inget misstag. Det är ett haveri som kommer att få kännbara konsekvenser för skattebetalarna i decennier framöver. Fördyringen i sig kommer enligt kommunledningskontorets ekonomer kosta uppskattningvis 30-35 miljoner per år de kommande 30-35 åren.

Det är inga småpengar. Nyligen såg vi lärarna och lärarfacket protestera över de minskade budgetramarna för skolan. 1000 personer på stora torget. Man protesterade för att mängder av lärare nu planeras att sägas upp. Bli av med jobben för att kommunens pengar inte räcker till. En snittlön för en lärare i Karlstads kommun är cirka 36.000 kronor. Inklusive lönekostnadspåslag kostar en anställd lärare cirka 50.000 kronor i månaden. Kostnadsökningen för resecentrum motsvarar alltså samma belopp som 50-60 lärartjänster. I 30-35 år. Det är hisnande.

Hur i all världen kunde ett sådant budgethaveri inträffa? Hade man i budgetprocessen inte tagit höjd för de många osäkerhetsfaktorerna? Kunde man inte på resans gång ha dragit i handbromsen och tänkt om kring några av lösningarna. I en debattartikel i Dagens Samhälle från 2018, rubricerad “Kommuner bygger utan att ha kolla på kostnaderna” skriver debattörerna Anders Hellström, forskningsingenjör på KTH, Institutionen för fastigheter och byggande, August Isacsson, student på KTH, Bygg och finans och Thomas Jansson, Sverigechef Parmaco “om problemet. De skriver bl a:

“Många kommuners investeringsbudgetar sätts på måfå baserat på schablonberäkningar utan kunskapen och siffrorna som krävs för att göra rätt bedömning. Det krävs en mer ansvarsfull hantering vid investeringsbeslut av skolor”. Och de skriver vidare “Kommunernas brist på budgetdisciplin har många orsaker. Stora kommuner lyckas kalkylera kostnaderna bättre än mindre kommuner. Mindre kommuner har stor personal- och kompetensbrist. Omorganiseringar, hög personalomsättning och upphandling av konsulter innebär ofta att dokumentation brister och att kommunerna därmed inte kan nyttja tidigare erfarenheter.”

“Många kommuners investeringsbudgetar sätts på måfå baserat på schablonberäkningar utan kunskapen och siffrorna som krävs för att göra rätt bedömning.” Ur debattartikel i Dagens Samhälle.

Just bristen på budgetdisciplin har särskilt slagit mig i Karlstads kommun. Särskilt när det gäller den s k nettolåneskulden. Det vill säga hur mycket pengar vi behöver låna för att kunna bygga alla grejer som politiken beslutar om. För kommuner precis som privatpersoner kostar det ränta att låna pengar. Och när räntan sticker, sticker också räntekostnaderna. Helst vill man försöka undvika att låna, för att hålla kostnaderna under kontroll.

I Karlstads kommunfullmäktige fattade man 2004 beslut, just i den ambitionen, om att man inte skulle öka kommunens nettolåneskuld. Skulden låg då på cirka 1,5 miljarder. 1500 miljoner. Det gick sådär kan man konstatera. 13 år senare, år 2017, hade skulden redan fördubblats och låg på 3 miljarder. 3000 miljoner. Vad gjorde man då? Drog man i handbromsen? Oh nej då. Man gasade. Idag ligger nettoskulden på 5,5 miljarder. 5500 miljoner. Addera till det Resecentrums fördyring och vi är uppe i 6 miljarder. En fördubbling bara de senaste sju åren. Om 500 miljoner i lån motsvarar 50-60 lärartjänster, så innebär den ökade låneskulden bara de senaste sju åren alltså sex gånger så mycket, dvs motsvarande 300-350 årslöner för en lärare. Summorna antar nästa obegripliga dimensioner.Och enligt prognoserna fortsätter kommunen behålla spenderbyxorna på. Nettolåneskulden spås inom bara några år passera 10 miljarder.

Hur har detta varit möjligt? Kan man bara strunta i beslut fattade av kommunfullmäktige? Och varför fattar man ens beslut om man sedan struntar i dem? Kan det vara en följd av att politikerna tävlar med varandra om at vara progressiva och investeringsvilliga? Att det ger mer röster att prata om nya skolor och arenor än om budgetdisciplin, kostnadsmedvetenhet och fokus på välfärdsuppdraget. Oavsett vad borde detta rimligen börja väcka till en bredare diskussion bland de folkvalda, bland kommunrevisorerna, bland medborgarna, lärarna och sjuksköterskorna. Och kanske också intresse från media. Från Karlstadpartiet lyfte vi frågan på kommunfullmäktiges budgetdebatt i mars. Och vi avser att fortsätta göra det.