Trädgårdsmästare Nilssons gamla stuga. Snart är den, liksom historien om plantskolan, ett minne blott
Trädgårdsmästare Nilssons gamla stuga står idag blottlagd ovh förfallen i Trollkonebergets sluttning.
På det planerade nya bostadsområdet Östra Kroppkärr ligger den forna bostaden till trädgårdsmästaren på kommunens här en gång belägna plantskola. Här, vackert beläget längs en stenmurskantad skogsväg i slänten nedanför Trollkonebergets nordvästra sluttning, bodde för inte så länge sedan trädgårdsmästare Nilsson med sin fru Anna-Greta och sonen Jan.
Av den forna grönska det låg inbäddad i återstår idag nästan intet. Detta trots att områdets naturmiljö skulle visas särskild omsorg.
De som minns honom berättar hur han även hade en travhäst som han körde runt Kroppkärrsvägen och Sjöängsgatan. Han lär till och med ha startat på Färjestadstravet några gånger. Efter trädgårdsmästare Nilssons bortgång gick huset i arv till frun som skötte det gamla huset pietetsfullt. Efter hennes bortgång kom huset, ägt av kommunen, att stå tomt och övergivet i många år. Det föll i glömska, blev till ett tillfälligt härbre för uteliggare och förföll allt mer.
Till det gamla torpet hör ett timrat fähus och ett vedskjul. Ett minne från hur livet såg ut i en tid för inte så länge sedan.
Ingen brydde sig om detta stycke lokalt kulturarv. Trots att det var en fullt beboelig stuga med indraget el och vatten. Kommunens teknik- och fastighetsförvaltning tycks oförmögna att hantera kulturmiljövärden. Och ingen annan på kommunen tycks heller ha varit särskilt intresserad av den gamla stugans öde.
Idag har stugan stått övergiven i många år utan att någon brytt sig. Bristen på omsorg är sorgligt tydlig.
När området nu ska exploateras har en sk kulturmiljöutredning gjorts. De som gjorde den tycks inte heller de ha ägnat den överdrivet mycket energi. I utredningen har man inte ens lyckats utröna vem som bott där. Men har ändå klassat huset och miljön där i kring som ”av visst värde”. Den nye ägaren till området har dock en helt annan syn på saken. Huset ska rivas och nya hus ska byggas i slänten.
Någon verkar trots allt vid något tillfälle ha satt skivor för fönstren. Men de har brutits upp och ligger slängda på golvet ihop med fönsterbågarna.
En stenmur ska visst sparas och bli det enda som berättar historien. Och kommunen de har just inget att invända. I Värmland slår de höga herrarna och damerna i kulturens värld sig gärna för bröstet och talar om Värmland som ett län med berättartradition. I verkligheten verkar de dock, och alla andra som har ansvar för att vårda kulturarvet också för den delen, helt ointresserade av det lokala historieberättandet.
Den gamla eldstaden har inte eldats på många år.
Om detta bär den gamla trädgårdsmästarbostaden vid Kroppkärrs gård sorglig vittnesbörd. Snart är den ett minne blott. Och med den dör med största sannolikhet historien såväl om trädgårdsmästare Nilsson och hans familj som om plantskolan och dess funktion. I mina ögon är det ett stort fattigdomstecken för ett samhälle och en kommun att inte visa större intresse för sin historia.
Under rester av den skövlade skogen tittar den gamla jordkällaren fram. Ett minne från tiden innan kylskåpen.
Ett trist och historielöst bostadsområde blir det dessutom. Med en sällsynt hårt skövlad naturmiljö. Trots att det i detaljplanen tydligt står att just den ska visas särskild omsorg. Men. Inte heller där tycks någon med ansvar bry sig. Låter jag uppgiven? Det beror i så fall på att det är just så jag känner mig. Åtminstone just idag.
En högst personlig reflektion från,
Peter Sörensen