“Rasande”, “attack” och “utspel”. Har NWT ett motiv till att framställa mig och Karlstadpartiet på det sättet?

Peter Sörensen (KPL) resonerar om medialogik och lokal demokrati.

I förra veckan reagerade vi i Karlstadpartiet på hur vi i SVTs satirprogram Svenska Nyheter framställdes som ett “enfrågeparti” och ett “antimuminparti”. Vi har vid det här laget vant oss vid att våra politiska motståndare älskar att kasta den formen av nedlåtande glåpord efter oss. NWTs ledarskribent inkluderad. Och det har på något vis blivit en del av det som kommit att tillhöra vardagen i lokalpolitiken. Tydligen går spelet ut på att man ska förminska varandra. Även med hjälp av lögner.

Och det är en sak. Men den här gången tänkte jag skriva om något annat. Nämligen hur NWTs redaktion skildrar mig och Karlstadpartiet. Eller åtminstone hur vi upplever att det gör det. Och om vikten av en levande lokaldemokrati.

När NWT idag skriver om det radiosända samtalet mellan Svenska Nyheters Kristoffer Appelquist och mig, så framställer man oss som “rasande” och vårt öppna, i mina ögon ganska lågmälda, brev som en “attack”. Och alltsammans beskrivs som “Sörensens nya utspel”. Detta trots att ingen som läst brevet rimligen borde kunna uppfatta det som ett uttryck varken för raseri eller en attack.

Oavsett vad man anser om Svenska Nyheters inslag om oss, så bör man rimligen ha rätt att i sansad samtalston gå i gensvar om man upplevde det som nedlåtande, kränkande och förminskande. Och man bör kunna ha rätt att diskutera vad som egentligen är satir.

Och det utan att det paketeras som att man är “rasande” när man egentligen mest är ledsen och besviken. Som att man går till “attack” när man egentligen bara försvarar sig. Eller som att det handlar om någon form av “utspel” när det i själva verket handlar om ett genmäle.

Det är inte första gången NWT väljer att framställa oss med den här typen av epitet. För inte så länge sedan, i samband med invigningen av valstugorna på torget, reagerade vi på hur de andra partierna i kommunfullmäktige uteslöt oss från invigningsceremonin med en förvirrad koppling till att den var endast för “rikspartier”. Och att vi inte var något “riktigt parti”.

När vi, lågmält men bestämt, reagerade på det genom att prata med en journalist på plats resulterade det i en artikel med rubriken “Sörensens attack”. När jag ringde redaktionschefen ändrade denne det senare till “Sörensens utspel”. Ni känner igen orden, eller hur?

Redaktionschefen försvarade ordvalet med att de måste skruva rubrikerna litet för att få läsarna att klicka på dem och läsa. Jag kan förstå utmaningen. Nyheterna måste sticka ut i ett allt mer tilltagande informationsbrus. Men är det verkligen rätt väg att gå att skruva rubrikerna till den milda grad att de inte längre skildrar sanningen. Och är det verkligen hela sanningen bakom sättet att framställa mig och oss?

Min egen bild är att lokalmedias sätt att skildra vårt politiska engagemang allt som oftast får det att framstå som om de upplever att det bara är ett spel. Ett spel där själva syftet är att göra utspel hit och dit.Ge tjuvnyp. För att få uppmärksamhet. Framhäva sig själv.

Är det så så är det onekligen ett problem. Man engagerar sig ju i politiken för att man vill bidra till ett bättre samhälle. Antingen för att stärka den befintliga färdriktningen. Eller för att man vill se en annan. Det personliga engagemanget är det som vårt demokratiska system vilar på. Utan samhällsintresserade medborgare som vill engagera sig i politik faller demokratin ihop som ett korthus.

Och utan folkvalda som vill kliva in och ta ansvar för att driva våra kommuner faller idén med en kommun ihop. Och utan aktiva oppositionspartier som är på tå, granskar och ifrågasätter, förlorar de politiska dynamiken sin vitalitet. Konkurrens sporrar och håller dig alert.

Och utan en mediavärld som förmår att objektivt granska och skildra det politiska spelet och de politiska makthavarna är demokratin illa ute. Om antalet mediakanaler minskar, eller om redaktionerna politiseras, försvagas det demokratiska systemet.

Det. Mina vänner. Var några tankar kring demokrati denna sällsamt vackra höstförmiddag sent i september.

Leve den. Och respekt till alla som engagerar sig för att den ska fortsätta fungera.