Om Skutberget, Mumin och vem som egentligen missförstått vad.
I uttalande efter uttalande hör vi politiska företrädare säga att allt handlar om ett missförstånd. Att vi inte förstått vad bra allt kommer att bli med Mumin på Skutberget. I själva verket tror jag att det är precis tvärt om. De är de som inte förstått oss. Och de verkar tyvärr inte heller särskilt intresserade av att göra det.
Här om dagen hade jag huvudet sprängfullt av känslor av olika slag. Jag kände mig liksom jagad invärtes och förmådde inte höra mina egna tankar. Så jag följde min intuitiva känsla att sätta mig i bilen och ge mig ut från stan. Ut från allt som pockade på min uppmärksamhet. Ut i naturen. Till en plats där jag kunde tänka klarare.
Min första tanke var att bege mig till Skutberget. Men sedan en tid tillbaka är även den platsen tyvärr behäftad med allt för många tankar som pockar på min uppmärksamhet. Så jag sökte efter ett alternativ. Istället bar färden mot gamla Zakrisdalsområdet och Göteborgsudden. En rofylld och vacker plats jag tidigare besökt några gånger.
Och det är också sällsamt vackert därute. Som en lantlig stadsnära idyll. När jag rundar de övergivna gamla tennisbanorna tar grusvägen vid och de vackra strandängarna med utsikt över Vänern öppnar upp sig. Och jag känner en lustfylld glädje sprida sig i kroppen när jag ser eftermiddagssolen titta fram och glittra över vattenspegeln. Axlarna åker ner och själen kan andas igen. Tänk att naturens stillhet har en så tydlig inverkan på oss människor.
“Jag känner en lustfylld glädje sprida sig i kroppen när jag ser eftermiddagssolen titta fram och glittra över vattenspegeln. Axlarna åker ner och själen kan andas igen. Tänk att naturens stillhet har en så tydlig inverkan på oss människor.”
På den lilla parkeringen är det tomt och jag får stället helt för mig själv. Perfekt en dag som denna. Den korta promenaden ut kantas av gammelskog med spår av ruinlagda husgrunder från tiden före ammunitionsfabrikens anläggande. Men också av vackert snidade parkbänkar och en och annan diskret informationsskylt. Och längst därute väntar belöningen där vågorna och vinden ligger på mot den lilla bergsknallen som utgör Göteborgsuddens yttersta spets.
Där hittar jag den själsro jag sökte utan framgång inne i staden. Jag kan tänka klart igen.
På promenaden tillbaka tänker jag på vår samtid. På hur vi ser den psykiska ohälsan skörda allt fler offer, allt längre ner i åldrarna. På hur Värmland nu toppar den svenska självmordsstatistiken. Och jag funderar över vilken typ av samhälle vi håller på att bygga i jakten på att nå de så hett eftertraktade 100.000 invånarna här i vår kommun. Var kommer de åka när de känner sig jagade invärtes tänker jag. När de behöver en stunds själsro och avkoppling.
Just detta tror jag den starka reaktionen mot kommunens planer att göra en Muminpark av delar av Skutberget handlar om. Om kampen för en livsviktig plats för avkoppling i en allt mer uppkopplad tillvaro. Den reaktionen är själslig och intuitiv. Den baserar sig inte på ekonomiska kalkyler. Utan dessa själens fridfulla oaser hotas vår själsro och vårt mentala välbefinnande. Som sådan är Skutberget en ovärderlig resurs. Det vet våra själar utan att vi behöver räkna på det. Och därför reagerar vi så starkt.
“När över 60% av Karlstadborna säger ifrån och tycker att placeringen av en Muminpark ute på Skutberget är en dålig idé, så beror det inte på att de inte förstått. Tvärtom. Intuitivt så har de utan en enda ekonomisk kalkyl förstått precis vad det handlar om.”
Natursköna friluftsområden som Skutberget, som närmast är skräddarsydda för att fungera som frizoner från kommersiellt larm och som tankstationer för tröttkörda själar, måste vi värna med varm hand. De ska frias från de kommersiella inslag som vinner allt mer mark i vår övriga vardag.
Så kära politikervänner. När över 60% av Karlstadborna säger ifrån och tycker att placeringen av en Muminpark ute på Skutberget är en dålig idé, så beror det inte på att de inte förstått. Tvärtom. Intuitivt så har de utan en enda ekonomisk kalkyl förstått precis vad det handlar om. Istället är det ni som inte förstått. Och det är illavarslande.
Jag tror att vi behöver jobba vidare i Anders Forsells anda. Plocka upp hans fackla där den föll. Och fortsätta bygga ett samhälle med fler, större, bättre och mer lättillgängliga platser för själslig ro, stillhet och fysisk och psykisk rekreation i närhet med naturen. Platser där vi kan bara vara. Där tanken kan sväva högt och fritt.
Vi måste lokalisera dessa platser i god tid och freda dem. De kommersiella krafterna ser dem nämligen också och ser möjligheten att privatisera dem för att tjäna pengar. Ute på Göteborgsudden ser vi tydliga tecken på detta redan nu. Hur området, som egentligen inte alls är speciellt stort, naggas i kanten av allehanda byggprojekt. Och jag befarar att det inom kort förlorat sin förmåga att fungera som en själens tillflyktsort.
Låt oss inte inte låta Skutberget gå den vägen. Och för all del inte Göteborgsudden heller. Men det är hög tid att agera nu. Redan i morgon kan det vara för sent. Och vart ska vi då ta vägen?