May the force be with me. Några tankar om kändisskapet som följer med politiskt engagemang.

Karlstadpartiets Peter Sörensen funderar kring fram- och baksidor med att vara en offentlig person.

Jag hade precis ett samtal med hög chef på Länsstyrelsen i ett ärende kopplat till beredskap för mottagning av flyktingar från Ukraina. Jag presenterade mig artigt, då vi (åtminstone såvitt jag minns) aldrig tidigare talats vid. Han svarade då att han väl kände igen mig, och kallade mig för “Karlstads mest kände Peter”. Och eftersom jag genom åren haft en hel del skärmytslingar med höga chefer på Länsstyrelsen, så får jag tillstå att det inte direkt kändes som en komplimang. Jag replikerade därför snabbt att Peter Kullgren (KD) sannolikt är mer känd, efter sitt framträdande i SVTs Uppdrag Granskning kopplat till turerna runt Stadshuset. Det är väl en definitionsfråga, kontrade chefspersonen och jag anade att han log.

Nåväl. Om jag är Karlstads mest kända Peter eller inte gör också detsamma. Jag har vid det här laget lärt mig att den typen av kändisskap, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ, blir en nödvändig konsekvens om man engagerar sig i samhällsutveckling och i politiken. I mitt fall har jag engagerat mig för att jag är förbaskad på saker som jag upplever fungerar dåligt. Och försöker att bidra till att få dem att fungera bättre. Det innebär, hur försiktig man än är, oundvikligen att man kommer att trampa en del ansvariga på fötterna. Och att de kommer att reagera därefter. Det får man leva med.

Små klappar på axeln kan ibland betyda mer än man tror. Som det här härliga vykortet.

Ibland är det kul. Och känns fint. Som när man får en klapp på axeln från någon som tycker att man gör något bra. Som det där vykortet jag fick från en kvinna när det stormade som mest kring mig och Karlstadpartiet när vi var precis nystartade 2018. Där stod “Tack för att du kämpar för Skutberget och för oss som älskar Skutis. May the force be with you”. Om hon bara vetat vad mycket det lilla vykortet betydde just då.

Ibland känns det mindre kul. Som när ett gäng kommunala direktörer tillsammans med kommunstyrelsens ordförande för något år sedan gick ut i media och på två helsidor anklagade mig för att vara ett arbetsmiljöproblem. Något som, när Karlstadpartiets styrelse sedan bjöd in kommunledningen till möte, visade sig vara ett rent påhitt. Något arbetsmiljöärende fanns inte. De hade bara bestämt sig för att använda sina maktpositioner för att trycka till mig.

Men, men. Det är väl bara att tugga i sig. Ger man sig in i leken får man väl leken tåla. Även om det känns knepigt att bli igenkänd överallt. Men dagar då det känns tufft vet jag hur jag ska tänka. May the force be with me.