Är Socialdemokratin på väg att kollapsa? Vems ansvar är det? Och vad får det för konsekvenser?

Peter Sörensen från Karlstadpartiet funderar lite privat kring aktuella politiska händelser.

”Valresultatet i Storbritannien är ytterligare ett bakslag för socialdemokratisk politik i Europa. Om vi ser resultatet i ett större perspektiv så är det en kollaps för socialdemokratin”. Så säger statsvetaren Nicholas Aylott bland annat i en artikel på SVT Nyheter idag.

Och jag kan inte låta bli att reflektera kring detta. Och på hur det skeendet i så fall kan komma att påverka våra liv. Också här i vår hemkommun. Karlstad.

Situationen som Aylott beskriver är ju delvis densamma i Sverige. S tappar väljarstöd i en allt raskare takt. Kommer det gamla arbetarpartiet hinna komma till självinsikt? Och har de i så fall ens förmågan att forma en modern vänsterpolitik som är relevant för nutidens människor?

“Allt fler människor världen över skriker idag i klimatkrisens spår efter en ny politisk färdriktning. Efter hopp. En ny post-kapitalististisk världsordning fokuserad på social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Där planetens och alla dess invånares samlade hälsa står i fokus. Och där hållbar planetär kollektivism uppmuntras istället för ohållbar konsumtionistisk individualism.”

Personligen ser jag få om ens några sådana tecken. Varken hos S politiska företrädare på riks, regional eller lokal nivå. Och tyvärr inte heller inte hos de av mina vänner som är gamla inbitna s-röstare.

De tidigare tycks märkligt förblindade av gamla storhetstiders framgångar alternativt alltför primärt fokuserade på att bevaka sina egna kortsiktiga ekonomiska privilegier.

Och de senare tycks märkligt nog mer intresserade av att hejdlöst raljera över SDs tillkortakommanden och hata deras väljare – som växer lika snabbt i antal som S förlorar sina – än att engagera sig i att laga sitt eget snabbt sjunkande skepp. Och än mindre av att bidra till att ta ut en ny politisk färdriktning för att återvinna det förlorade förtroendet.

Allt fler människor världen över skriker idag i klimatkrisens spår efter en ny politisk färdriktning. Efter hopp. En ny post-kapitalististisk världsordning fokuserad på social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Där planetens och alla dess invånares samlade hälsa står i fokus. Där hållbar planetär kollektivism uppmuntras istället för ohållbar konsumtionistisk individualism.

Men ännu ser vi inte röken av något nytt nationellt parti som tydligt tagit ut denna färdriktning. Vad händer under tiden i svensk politik? Nu när Socialdemokraterna tycks rasa ihop som ett korthus. Och när det i så fall river upp ett stort hål i skrovet på den traditionella vänsterrörelsen. Vart ska deras väljare ta vägen? Vilken politik kommer deras röster resultera i?

Ibland undrar jag om ledarna för S, både på riks- och lokal nivå, ens ägnar en tanke åt det? Känner de ens ett ansvar för det?

Mig personligen skrämmer det litegrann. Inte att S faller samman. Det känns vid det här laget tyvärr bara som en en naturlig följd av en utveckling som pågått en längre tid.

Men att nya moderna alternativ att rösta på på riksnivå ännu saknas.

Det skrämmer mig.