Vilket skydd har vårdtagarna på våra äldreboenden mot anställda som begår övergrepp mot dem?

Vilket skydd har vårdtagarna på våra äldreboenden mot övergrepp frågar sig Peter Sörensen?

I Karlstad fick en anställd i slutet av 2025 lämna äldreomsorgen efter flera konstaterade grova övergrepp mot vårdtagare. Ändå kunde personen i fråga kort därefter börja arbeta inom äldreomsorgen i Hammarö. Det väcker en större fråga: Har demenssjuka på kommunala äldreboenden i praktiken ett svagare rättsskydd än andra brottsoffer? Hur säkerställer vi att övergrepp mot försvarslösa vårdtagare på våra äldreboenden lagförs på samma sätt som motsvarande brott ute i samhället – och att de som begått dem inte bara kan gå vidare till nästa äldreboende?

Den frågan bad jag Chat GPT analysera och belysa åt mig. Här kommer den intressanta sammanställningen

1. Straffrätten gör ingen skillnad på platsen

Utgångspunkten är enkel. Om en anställd uppsåtligen slår en annan människa så att denne tillfogas smärta eller kroppsskada kan det vara misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken. Det gäller oavsett om gärningen sker på ett shoppingcenter eller inne på ett demensboende.

Man skulle alltså kunna ställa upp situationerna så här:

Det märkliga uppstår alltså inte i straffrätten. Det uppstår i vägen från gärningen till straffrätten.

2. En viktig precisering: det är egentligen inte den utsatte som ska ”driva” en misshandel

Det här gör jämförelsen ännu tydligare.

Misshandel hör under allmänt åtal. Huvudregeln i 20 kap. 3 § rättegångsbalken är att alla brott som inte uttryckligen undantagits hör under allmänt åtal, och misshandel har inget sådant undantag. När förutsättningarna finns är det alltså åklagaren som för statens talan – inte brottsoffret som för ett privat mål.

Det betyder att den avgörande skillnaden inte egentligen är:

• Kan den demenssjuke själv åtala den anställde?

Det ska han eller hon inte behöva göra.

Den verkliga frågan är:

• Hur får polis och åklagare över huvud taget kännedom om ett misstänkt brott när brottsoffret själv saknar faktisk förmåga att föra informationen utanför äldreboendet?

På shoppingcentret finns normalt flera naturliga vägar ut ur situationen: den utsatte berättar själv, ringer polisen, söker vård, kontaktar anhöriga eller berättar för andra.

På ett demensboende kan praktiskt taget hela informationskedjan kontrolleras av samma organisation som den misstänkte gärningspersonen arbetar för.

Det är en väsentlig skillnad.

3. Ju mer beroende personen är, desto mer beroende blir rättsskyddet av andra

Det är här jag tycker att det principiellt intressanta finns.

Tänk en äldre person utan kognitiv nedsättning på köpcentret. Hon blir slagen. Hon vet:

• vad som har hänt,
• vem som gjorde det,
• att handlingen är fel,
• att hon kan kontakta polisen,
• ungefär när och var det skedde,
• och hon kan sannolikt själv berätta om händelsen igen.

Byt sedan ut henne mot en person med långt framskriden demens som blir slagen på sitt vårdboende.

Personen kanske inte kan:

• förstå innebörden av det som hänt,
• minnas händelsen en timme senare,
• identifiera gärningspersonen,
• berätta sammanhängande,
• förstå vad en polisanmälan innebär,
• eller över huvud taget själv ta kontakt med någon utanför verksamheten.

Demens innebär naturligtvis inte automatiskt sådan oförmåga; det måste bedömas individuellt. Men i de svåra fallen är skillnaden uppenbar.

Då blir personens rättsskydd i praktiken beroende av andra människors agerande.

Och just dessa andra människor är ofta arbetskamrater, chefer och den organisation som har ansvar för verksamheten.

4. Därför finns Lex Sarah – men Lex Sarah löser bara ena halvan

Lagstiftaren har faktiskt erkänt denna utsatthet genom att lägga ett betydligt större ansvar på äldreomsorgen än på shoppingcentret.

Socialnämnden ska ha rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda missförhållanden. Den som arbetar i verksamheten ska genast rapportera ett missförhållande eller en påtaglig risk. Händelsen ska genast dokumenteras, utredas och avhjälpas. Är missförhållandet allvarligt ska det snarast anmälas till IVO.

Det finns alltså ett extraordinärt starkt internt skyddssystem.

Men här uppstår glappet:

• Lex Sarah besvarar frågan om vad som gått fel i omsorgen.
• Straffprocessen besvarar frågan om någon har begått ett brott.

En kommun kan genom en Lex Sarah-utredning komma mycket långt. Den kan exempelvis konstatera att en viss anställd har slagit, knuffat eller på annat sätt utsatt en omsorgstagare för ett övergrepp. Kommunen kan vidta arbetsrättsliga åtgärder och förändra verksamheten.

Men inget av detta innebär automatiskt att polis eller åklagare får vetskap om gärningen.

Därmed kan samma faktiska händelse få två helt olika fortsättningar:

Shoppingcentret

slag
→ polisanmälan
→ förundersökning
→ åklagarprövning
→ eventuellt åtal
→ eventuellt dom och påföljd.

Äldreboendet

slag
→ Lex Sarah-rapport
→ intern utredning
→ konstaterat missförhållande
→ arbetsrättslig åtgärd
→ ärendet avslutas inom omsorgssystemet.

Det är fullt möjligt trots att den ursprungliga gärningen straffrättsligt är densamma.

5. Och då kan skyddssystemet paradoxalt nog missgynna den mest skyddslöse

Det är detta jag tycker är kärnan.

Man skulle intuitivt förvänta sig att personen med svår demens har starkare institutionellt skydd än den fullt beslutskapable personen på shoppingcentret.

Och på flera sätt har han det: äldreomsorgen har särskilda kvalitetskrav, rapporteringsskyldighet, utredningsskyldighet och IVO-tillsyn. Socialtjänsten ska vara av god kvalitet, socialnämnden ska systematiskt säkra kvaliteten och verksamheten ska inriktas på att den enskilde får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande.

Men just beträffande tillgången till det straffrättsliga systemet kan motsatsen inträffa.

Den som bäst kan föra sin egen talan har störst chans att få brottet prövat.

Den som är så kognitivt sjuk att han kanske inte ens kan berätta att han har blivit slagen blir helt beroende av att institutionen omkring honom ser gärningen också som ett möjligt brott, och inte enbart som ett ”missförhållande”.

Det är därför jag skulle formulera problemet som en fråga om faktisk likvärdighet i rättsskyddet, snarare än bara om polisanmälningsskyldighet.

6. Sekretessen är numera ett betydligt svagare argument mot polisanmälan

Här behöver mitt tidigare svar korrigeras.

10 kap. 23 § OSL innehåller fortfarande den regel jag nämnde: vid bland annat socialtjänstsekretess får uppgifter av betydelse för utredningen av ett redan begånget brott lämnas enligt den bestämmelsen när brottet har minst sex månaders fängelse i straffminimum. Vanlig misshandel uppfyller inte det kravet.

Men sedan den 1 december 2025 finns dessutom den nya 10 kap. 15 a § OSL.

Den säger att sekretess enligt 21–40 kap. som huvudregel inte hindrar att uppgifter lämnas till en annan myndighet när det behövs bland annat för att utreda brott. Vanlig socialtjänstsekretess enligt 26 kap. 1 § är inte undantagen. En intresseavvägning ska dock göras.

Och lagstiftaren har uttryckligen klargjort att 15 a § inte är subsidiär. Myndigheten kan alltså använda den direkt även om det finns mer specifika sekretessbrytande regler som 23 §. Regeringen uttalade dessutom att det ska finnas en presumtion för utlämnande när bestämmelsen är tillämplig.

Det är en ganska stor förändring.

För socialtjänstdelen av äldreomsorgen blir därför argumentet

”Vi kunde inte polisanmäla vanlig misshandel på grund av sekretessen”

betydligt svårare att upprätthålla efter den 1 december 2025.

Däremot måste man vara noggrann: hälso- och sjukvårdssekretessen enligt 25 kap. 1–5 och 8 §§ är uttryckligen undantagen från 15 a §. Uppgifter i exempelvis patientjournaler kan därför omfattas av andra regler.

7. Därmed förändras också vilken fråga man bör ställa kommunen

Jag skulle därför inte längre framför allt fråga:

• Var kommunen skyldig enligt lag att polisanmäla?

Svaret riskerar att bli det ganska enkla:

Det finns ingen generell lagregel som föreskriver att varje misstänkt misshandel inom äldreomsorgen måste polisanmälas.

Den betydligt svårare frågan är:

• När kommunen genom sin egen utredning får uppgifter som ger anledning att misstänka att en omsorgstagare har utsatts för ett brott av personal, hur säkerställer kommunen att den enskilde får tillgång till det straffrättsliga skydd som han eller hon kanske saknar faktisk förmåga att själv påkalla?

Och därefter:

• Vilka omständigheter gör att kommunen beslutar att inte föra en sådan misstanke vidare till Polismyndigheten?

Det är en helt annan fråga.

8. Regeringen tycks själv ha identifierat precis denna lucka

Det är också därför Socialstyrelsens nuvarande regeringsuppdrag är så intressant.

Regeringen konstaterar att personal inom socialtjänsten kan upptäcka eller misstänka brott mot äldre och att det behövs vägledning både för att hjälpa den äldre att själv polisanmäla och för situationer där detta inte är möjligt. Socialstyrelsen ska därför kartlägga kommunernas rutiner för misstänkta brott mot äldre, utveckla stöd om informationslämnande till brottsbekämpande myndigheter och se över stödet kring Lex Sarah.

Sedan juni 2026 har regeringen dessutom gett Socialstyrelsen ett ytterligare uppdrag specifikt om våld och andra övergrepp av personal inom äldreomsorgen, bland annat om vilket stöd den enskilde och anhöriga behöver och hur sådana övergrepp bättre kan förebyggas och upptäckas.

IVO har samtidigt fått i uppdrag att stärka tillsynen och ska bland annat granska om samtliga kommuners socialnämnder har rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden när det gäller brott mot äldre inom äldreomsorgen.

Det gör att frågan inte längre framstår som en teoretisk juridisk fundering. Staten håller just nu på att försöka täppa till exakt den här luckan.

9. Och sedan kommer den andra dimensionen som du själv identifierade

När man dessutom kopplar detta till den nya registerkontrollen blir konsekvensen större än den enskilda händelsen.

Om gärningen på shoppingcentret kommer in i rättssystemet och leder till åtal eller dom kan den få betydelse när personen senare söker arbete med utsatta äldre.

Sedan 1 mars 2026 får arbetsgivare inom bland annat särskilt boende begära ett begränsat utdrag ur belastnings- och misstankeregistren. Där ingår bland annat misshandel. Misstankeregistret visas beträffande de aktuella brotten när åtal har väckts.

Men:

• Lex Sarah finns inte där.
• Kommunens interna utredning finns inte där.
• Ett avskedande finns inte där.

Det gör att beslutet att behandla ett misstänkt övergrepp enbart som ett omsorgs- och personalärende potentiellt får betydelse inte bara för den första omsorgstagaren utan också för människor som personen senare kommer att arbeta med.

Min sammanfattning av själva principfrågan

Jag skulle därför formulera den så här:

Samma slag kan utgöra samma brott oavsett om det utdelas på ett köpcentrum eller på ett demensboende. Men den som blir slagen på köpcentret har normalt en egen faktisk väg till rättsväsendet. Den svårt demenssjuke kan sakna den vägen helt.

Samhället har därför lagt ett långtgående ansvar på äldreomsorgen att upptäcka, rapportera, utreda och förhindra missförhållanden. Men det systemet är inte detsamma som rättsväsendet.

Om ett misstänkt brott stannar inom Lex Sarah-systemet kan resultatet därför paradoxalt bli att den människa som är mest beroende av samhällets skydd också är den vars utsatthet har minst chans att nå polis, åklagare och domstol.

Efter lagändringen den 1 december 2025 är det dessutom svårare att förklara detta enbart med socialtjänstsekretessen. Och efter införandet av registerkontroller den 1 mars 2026 har frågan fått ytterligare en dimension: ett brott som aldrig når rättssystemet kan heller inte ge det spår i de register som nästa arbetsgivare är tänkt att använda för att skydda nästa äldre person.