Är det en Batman som krävs för att rädda äldrevården?

Är det en Batman som krävs för att rädda äldrevården, funderar Peter Sörensen

Dessa rader kommer direkt från hjärtat. Jag har burit på dem en längre tid och kan helt enkelt inte hålla dem inne. Situationen i äldreomsorgen i Karlstad gör mig djupt bedrövad och bestört. Ingen som är läskunnig borde vid det här laget kunna ha undgått att förstå vilka oerhört stora kvalitetsproblem vi har i vår äldreomsorg. Det framgår ju med all (o)önskvärd tydlighet väl av den formliga arkipelag av tillsynsrapporter, synpunkter, avvikelser, Lex Saror och Lex Marior som finns tillgängliga. I snart åtta år har jag lyft fram dessa missförhållanden i fullmäktige och mailbombat media med dem. Men mina kollegor i fullmäktige syns helt oberörda av det jag pratar om. Och signalerar istället tydligt hur oerhört tröttsam de tycker jag är. Ändå läser jag bara ur deras egna rapporter. Redan i samband med haveriet på trygghetsboendet Kronogården 2019 fick vi upp ögonen för omfattningen på problemen. Och jag krävde redan då dåvarande nämndordföranden och tidigare riksdagsmannen Christian Holm Barenfeldts avgång. Föga anade jag då hur stort belägg jag faktiskt hade för det.

Sedan dess har vi i Karlstadpartiet granskat Karlstads äldreomsorg i sömmarna. Och det är i sanning en sällsynt dyster läsning. Och det som var oerhört dåligt redan 2019 har sedan försämrats ytterligare. Den innevarande mandatperioden har det gått rakt utför. Det senaste året har jag, med stöd i fasansfulla Lex Sarah-rapporter, kallats somliga av Karlstad boenden för rena rama dödsfällorna. För så är det. På flera av boendena i Karlstad är patientsäkerheten stundtals så dålig att vårdtagarnas liv och hälsa äventyras. Det är fullkomligt ofattbart att vi låtit detta ske. Och att vi fortsatt låter det ske. För precis det gör vi. Vi låter det fortsätta ske.

Sedan vi i Karlstadpartiet klev fram och satte ner foten efter avslöjandena på Oskarslund har vi blivit nerringda och mailkorgen har fyllts av mail från anhöriga, anställda och före detta som velat berätta om sina upplevelser. Om hur bedrövlig verkligheten i äldrevården ser ut. Mängder av dem har suttit här hemma i min soffa på Strand och skakat och gråtit. Det de berättar om låter som berättelser från en mardröm. Från ett fängelse eller rent av från helvetet självt. Och det pågår mitt framför näsan på oss. Mitt i signad valetid. Där de som är ansvariga för detta istället för att ta ansvar för sitt monumentala misslyckande överträffar varandra i att slå blå dunster i väljarkårens öron och ögon. Med nya löften om sin förträfflighet. Det fyller mig, på riktigt, med äckel.

Tyst, tyst, tyst är det också från media. När VF la ut nyheten om Lex Saran från Oskarslund i maj la man inte ens ut den på Facebook. Den största vårdskandalen i Karlstads historia. Kanske satt någon vikarie och skrev av en IVO-rapport högst pliktskyldigt. Och hade tankarna på annat håll. Inte vet jag. Då tog vi, chockade av nyheten, saken i egna händer. Vi lät chat gpt illustrera det som beskrevs i rapporten och skrev ihop en kvällstidningslik nyhet om det. Inlägget blev viralt och fick över 400.000 visningar nationellt. Folk var vansinniga.

Från partierna i fullmäktige här i Karlstad var det fortsatt tyst. Men så klev SD mycket glädjande fram och på en gemensam presskonferens krävde vi nämndordförande Stefan Jonssons (s) och vård- och omsorgsförvaltningens direktör Liridona Ramas avgång. Ett i våra ögon fullt rimligt krav efter de fasansfulla händelser som pågått på kommunens flaggskepp Oskarslund under deras styre. Kravet riktade vi mot dem dels för deras kraftigt bristande förmåga att styra och leda verksamheten och att säkerställa patientsäkerheten för de gamla, dels för deras ovarsamhet med sanningen. Att ljuga och mörklägga tycks tyvärr vara en central del av den ledningskultur som etablerat sig i kommunen. Det är djupt demokratiskt problematiskt och sorgligt.

Sedan har nya vittnesmål klivit fram. Först 19-åriga Ebba som berättade om sina upplevelser sommaren 2025 på Oskarslund. Hon berättade hur detta inte handlade om en enskild individs handlingar utan om en allmänt spridd brutal hårdhänthet, om bristande omsorg och om regelrätta övergrepp. Och sedan Tindra 20 år som skulle gå en introduktionsutbildning i mars i år för att jobba på Oskarslund. Men som chockades svårt av det hon fick vara med om redan första passet. Båda tjejerna larmade. Och gick till media. Stor stor respekt till dessa två modiga unga kvinnor med civilkurage. Deras berättelse borde rimligen ha fått  media att likt en flock hungriga vargar kasta sig över cheferna. Och medborgarna att gå man ur huset för de gamla. Men. Icke.

Jag får på riktigt nypa mig i armen för att förstå att detta inte orsakat ett folkuppror i min hemstad sedan 60 år. Att inte de ansvariga politikerna och cheferna, samt de som betett sig på det här sättet,  i gammalt gott vilda västern-manér rullats i tjära och fjäder och körts ut ur vår kommun ridande på åsnor. Men. Av någon outgrundlig anledning sker det inte. Ytterst klandrar jag faktiskt media för detta. Om inte detta är deras uppdrag. Att blottlägga den här typen av grova missförhållanden, ställa de ansvariga till svars och skydda samhällets svagaste individer från övergrepp. Vad är då deras uppdrag? Vad är vi då för en stad? Vem ska då göra det?

Personligen har jag efter åtta års strid i frågan släppt sargen och kastat handskarna. Jag har fått nog. Jag tänker att jag får sy upp en mental kostym och bli en sorts äldrevårdens Batman. För det verkar vara vad som behövs i detta sorgliga nu. En superhjälte. Som fullmäktigeledamot står man sig nämligen tyvärr slätt i den här kampen.

PS. Mina tankar går denna i denna stund särskilt till den vårdtagare som hittades död på Frykens vårdboende och till dennes anhöriga. Ord saknas mig. DS