Anhöriga vittnar: –Beslut om att avslå HLR har fattats utan vår vetskap

Bryter kommunens agerande kring beslut om EJ HLR mot lagen?

Flera anhöriga till personer på demensboenden i Karlstad bland annat det omskrivna Oskarslund vittnar nu om att de inte har informerats eller tillfrågats i samband med beslut om att hjärt- och lungräddning, HLR, inte ska utföras. Flertalet personal på boende intygar att 0-HLR snarare har satts som system än individuell bedömning.

Det väcker allvarliga frågor om hur Karlstad kommun och ansvariga vårdgivare hanterar beslut om livsuppehållande behandling för personer med demenssjukdom.

Enligt patientlagen ska information, om den inte kan lämnas till patienten själv, i stället lämnas till en närstående så långt det är möjligt. Patientens närstående ska också få möjlighet att medverka vid utformningen och genomförandet av vården, om det är lämpligt och sekretess inte hindrar det.

Även patientsäkerhetslagen slår fast att den som ansvarar för hälso- och sjukvården av en patient ska se till att patienten och dennes närstående får information enligt patientlagen.

Socialstyrelsens föreskrifter om livsuppehållande behandling är dessutom tydliga: det ska dokumenteras när och hur patienten och närstående har fått information, vilken inställning de har, på vilka grunder ställningstagandet gjorts och vilka yrkesutövare läkaren har rådgjort med.

Mot den bakgrunden är de anhörigas vittnesmål djupt oroande.

Om patienter med demenssjukdom inte själva kan ta emot eller förstå information, blir det ännu viktigare att vården följer lagen och dokumenterar hur närstående informerats. Anhöriga har inte rätt att ensamma bestämma över ett medicinskt HLR-beslut, men de ska inte heller hållas utanför en process där lagen uttryckligen ger dem en roll.

Frågan blir därför enkel:

Har Karlstad kommun och ansvariga vårdgivare säkerställt att dessa beslut fattas individuellt, dokumenteras korrekt och föregås av den information till patient och närstående som lagen kräver?

Om svaret är nej handlar det inte om en miss i kommunikationen. Då handlar det om ett möjligt systemfel i vården av några av samhällets mest utsatta människor.

Börjar det inte bli dags att ställa de riktigt obekväma frågorna?

När vittnesmål om brister i äldreomsorgen fortsätter att komma in, när anhöriga berättar om utebliven information och när allt fler beskriver en kultur där missförhållanden sällan leder till öppenhet eller ansvar, måste frågan få ställas:

Hur många varningssignaler krävs innan någon agerar?

Om dessa vittnesmål stämmer handlar det inte längre om enstaka misstag. Då handlar det om ett mönster som riskerar att urholka förtroendet för hela äldreomsorgen.

Det vi nu ser kräver svar. Inte standardsvar, inte pressformuleringar, inte ännu en pärm med rutiner som ingen verkar följa. Utan konkreta svar på hur dessa beslut fattas, dokumenteras och kommuniceras till de anhöriga som lagen faktiskt nämner.

För om lagen är tydlig, men anhöriga ändå lämnas ovetande, måste frågan ställas:

Vem har gett Karlstad kommun rätt att behandla patientlagen som ett frivilligt inspirationsmaterial?