En högst personlig demokratisk reflektion dan före dan före dopparedagen……

Peter Sörensen, folkvald ledamot av Karlstad kommuns högsta beslutande organ sedan 2019.

Här kommer några tankar som surrar i mitt huvud såhär dan före dan före dopparedan. Om drygt ett dygn är det ju dags för val i Sverige. Och man tänker att det kanske då är dags att utvärdera vad de olika partierna som går till val faktiskt uträttat de gångna fyra åren. Eller spelar det ens någon roll? Är det någon som bryr sig om vad vi som valt att lägga en del av vårt liv i demokratins och samhällsbyggets tjänst gör med våra surt förvärvade mandat.

Kan man kanske lika gärna bara sitta på sin fullmäktigestol i fyra år? Inte säga eller göra i princip ett endaste dugg. Och sedan skriva ihop en lista med nya vallöften och köra igen i nästa val. Hur oerhört märkligt det låter så tycks det mig i praktiken kunna fungera så. Åtminstone i kommunalvalet i Karlstad.

Trots att alla mediahus skyltar med att de granskar lokalpolitiken och valrörelsen så lyser dessa granskningar med sin frånvaro. I fullmäktige har vi 11 möten om året. 44 möten på en mandatperiod. Varje år är ett av dem ett låååångt budgetmöte där vi debatterar våra med stor möda sammansatta budgetförslag. Undrar du hur stort mediaintresset är? Då ska jag berätta det för dig. Det är obefintligt. What happens in fullmäktige stays in fullmäktige.

I alla fall om det inte inträffar en sorts skandal som de kan göra en billig kvällstidningsrubrik av. Personligen tycker jag att det är helt ofattbart att det är på det viset. Och jag har skrivit om det många gånger. Och faktiskt flera gånger gått så långt att jag kallat det demokratihotande. För det anser jag att det i högsta grad är. Inte bara struntar medierna i att granska de politiska makthavarna. Deras ointresse gör det dessutom mer eller mindre omöjligt att bedriva oppositionspolitik.

De verkar faktiskt inte bara genuint ointresserade av kommunpolitiken, utan dessutom överraskande okunniga om den. Och det skrämmer mig faktiskt på riktigt. Och att jag skriver om det gör dem hämndlystna. Så gör man inte ostraffat.
Om de vädrar drev då blir det annat ljud i skällan. Då gäller inga av de publiceringsprinciper de annars tycks hålla så heliga. Då är den folkvalde fritidspolitikern plötsligt ett lovligt villebråd. Den blodtörsten och känslan har jag fått min beskärda del av. Den är vidrig. De tycks inte inse vilken oerhörd makt de förfogar över. Makt att förgöra en människa.

Medias beteende har flera gånger fått mig att på riktigt fundera på om det verkligen är värt och meningsfullt att utmana makten och försöka bidra till en bättre fungerande lokaldemokrati. Det har på riktigt gjort mig rädd. I Karlstad lever man farligt som oppositionell regimkritiker. På riktigt.

Under de senaste veckornas så kallade valrörelse har alla medierna skyltat med rubriker som valet 2026. Med att de ”granskar” valet. Men varken NWT, VF, SVT eller SR har ens ringt runt och frågat de olika partierna hur de ser på de gångna fyra årens arbete, Eller hur de ser på framtiden. Vilka frågor de vill driva. Och de har totalt ignorerat de pressmeddelanden vi skickat ut. Och de är ganska många.
Skandaler älskar de dock. Eller trivialiteter som vilket godis vi har i valstugorna. Sånt som är superenkelt att skriva om. Som inte kräver någon större journalistisk möda. Personligen tycker jag det faktumet är så tröttsamt att jag knappt orkar trycka ner tangenterna för att skriva de här orden om det.

Tyvärr går det beteendet ut över lusten och orken att fortsätta bedriva oppositionspolitik. Den känslan tror jag jag delar med många oppositionspolitiker. Undrar om de – dvs mediemänniskorna – någonsin själva slagits av den tanken? På vad deras roll i upprätthållandet av en levande lokaldemokrati är. Det betvivlar jag starkt.

Min andra mandatperiod som folkvald ledamot i kommunens högsta beslutande organ lider snart mot sitt slut. Ytterligare fyra år och 1500 dagar av mitt liv har passerat på vägen. På söndag får vi som ställer upp i valet veta om vi utfört våra uppdrag på ett sätt som fallit medborgarna i smaken. För jag vill ju gärna tro att det är vad valet handlar om. Hur väl ni därhemma tycker att vi förvaltat det mandat vi fick i förra valet.

Oavsett hur det går för oss i Karlstadpartiet och mig personligen så har dessa 3000 dagar i lokaldemokratins finrum varit något av det mest lärorika jag varit med om. Och faktiskt, en ära. Men, det ska erkännas, det har också fyllt mig med en inte obetydande känsla av vad jag brukar kalla demokratisk panikångest. Någon gång ska jag försöka sätta mig ner och utveckla det. Åtminstone leker jag med den tanken.

Med dessa rader och tankar vill jag önska er alla stort lycka till med era val på söndag. Lägg era röster med omsorg. Rösta på dem ni tycker skött sig. Som beter sig som folk. Som ni har förtroende för. Era val är långt, långt viktigare än ni någonsin tror.

Trevlig helg kära vänner och ovänner. Och leve demokratin.